Sara Åkerlund

"Tvetydiga". Starkt, kraftfullt, orubbligt,
"Tvetydiga". Svagt, maktlöst, ömtåligt, skört.

Mellan möten av det ömtåliga och det orubbliga så finns det något, det som är tungt men ändå lätt.

Det där man inte kan sätta fingret på.

Det lätta duggregnet på sommaren som får asfalten att lukta varmt och det första hårda höstregnet som bryter sig in och kommer allt för nära utan förvarning.

Det är i kontrasterna det blir vackert. En melankolisk romantik.

"Tvetydiga". Byggda och skulpterade – vedbränt.
"Rytm". Ljusstakar. Drejade.

Känner ni ibland när ni går förbi ett skrovligt träd att ni bara måste ta på det för att nyfikenheten av hur det kommer kännas tar över.

Sånt som barn gör, dom ser en sten på vägen och bara blir tvungen att ta med den hem, stenen kramas hårt i handen av rädsla för att råka tappa den, den lilla stenen som skrek – ta på mig!
Jag försöker väcka dom sinnena till liv igen genom strukturer och rytm i det jag skapar. För att jag är rädd för att glömma och tappa den där känslan.
Jag ser det som ett flöde, det är folk runtomkring mig. Saker och ord som i stunden inte verkar så betydelsefulla men som en dag slår rot.

Ett begrepp som ofta är med mig är att jag behöver jordas, precis sådär som barn gör när dom ser den där stenen, det jämnar ut obalansen inuti.

Jag är livrädd för den obalansen.

Jag tror vi alla känner den ibland, den mänskliga otåligheten, rädslan för det som är ovisst och det vi ännu inte satt ord på. Det är därför jag skapar, det är flyktvägar som kanaliseras, ibland blir det en skulptur, ibland en tavla, ibland en kopp med kaffe. Mitt sätt att utmana obalansen är att våga skapa.

"Rytm". Ljusstakar. Drejade.
Sara Åkerlund

sara.akerlund95@gmail.com

Instagram: Sara.akerlund